Från folkrörelse

till väljarflykt

Krisen för Socialdemokraterna blir allt djupare.
Stefan Löfvens parti har svårt att övertyga väljarna, både i val och opinionsundersökningar.
I senaste Sifomätningen fick partiet sin sämsta siffra sedan 1967 – 23,2 procent.
Hösten 2014 återtog S regeringsmakten efter åtta år i opposition, men utan att för den skull vinna valet. Nu regerar man med Miljöpartiet, men stöds i opinionen av knappt 30 procent av väljarna.
Aftonbladet har rest runt i landet för att ta reda på hur Socialdemokraterna kunde gå från folkrörelse och att bygga landet till väljarflykt och krisstämpel.
Svaren vi fått är många.
Och olika.
Det handlar om allt ifrån en förändrad arbetsmarknad till feghet i skattefrågor, utmaningen från Sverigedemokraterna och svårigheter att nå ut till väljarna. Men där finns också en känsla av att Stefan Löfven har svikit.
Eller som Kurt Rosendahl, ordförande i S-föreningen i Haparanda, uttrycker det.
– Vi måste förändras med vår samtid men samtidigt gör det att den ursprungliga S-kåren, jobbarna, blir missnöjda.

Reporter

Reporter

Fotograf

Text Anette Holmqvist Foto Magnus Wennman

Färre i jobbarkläder.
Feghet i skattefrågor.
Och en Stefan Löfven som sviker.
I klassiska S-städer ges en rad olika förklaringar till varför partiet stadigt minskar.
– Vi måste gå tillbaka till att vara ute och träffa människor och göra fotarbetet, säger Tomas Karlsson på IF Metall på SSAB i Luleå.

oppa nu!
Kurt Rosendahl nickar och sträcker en uppfordrande hand mot fikat, krämig butterkaka med glasyr och strössel. Runt bordet har socialdemokrater från Haparanda samlats.
Vi är här för att försöka finna förklaringen till att Socialdemokraterna, som kallar sig framtidspartiet, tappar stöd hos väljarna.
S är intimt förknippat med svensk nutidshistoria men underlaget för partiet har stadigt minskat de senaste 20 åren – trots att partiledare har kommit och gått. I dag pekar opinionsmätningarna tydligt nedåt och placerar S på historiska bottennivåer, i SvD/Sifo noterades man för 23,2 procent vilket är sämsta siffran sedan mätningarna inleddes 1967.

I senaste valet lyckades Socialdemokraterna bryta åtta år av borgerligt styre och fick bilda regering tillsammans med Miljöpartiet, men utan att för den skull kunna kallas vinnare. 2014 års valresultat låg långt under Göran Perssons förlust från 2006 och i samma nivå som Mona Sahlins katastrofval från 2010.
På väggen i arbetarekommunens lokaler i Haparanda, bara 100 meter från finska gränsen men 101 mil från regeringen i Stockholm, hänger inramade fotografier av Olof Palme och Anna Lindh, två S-profiler som minner om svunna storhetstider.

Här i Norrbotten är Socialdemokraterna fortfarande det dominerande partiet.
I Haparanda röstar runt 48 procent på S, trots att man i senaste valet fick se röster gå till framförallt Centerpartiet men också Sverigedemokraterna.
Kurt Rosendahl och hans partikamrater har varit med länge. De ser flera förklaringar till att S krymper, en av dessa är samhällsförändringen.
– De med skitiga händer har minskat i antal och tjänstemännen har blivit fler, säger Rosendahl.
Han menar att detta är en stor utmaning för hans parti med rötter inom arbetarkollektivet.
– Vi måste förändras med vår samtid men samtidigt gör det att den ursprungliga S-kåren, jobbarna, blir missnöjda. De säger att S inte för någon vänsterpolitik längre och att man hellre går till V eller SD.

Det yviga håret har blivit synonymt med kommunalrådet Lars Stjernkvist, tidigare bland annat partisekreterare för S. I dag styr han i Norrköpings kommun i en koalition med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna.
Utanför hans dörr hänger en teckning på rockstjärnan Jimi Hendrix, vilket anspelar på kommunalrådets frisyr.
Ute är det kallt, men vattnet som rinner genom industrilandskapet och förbi Arbetets museum är fortfarande öppet. Staden är en påminnelse om den svenska storhetstiden som industrination.
Stjernkvist menar att man i Norrköping också kan se socialdemokratin.
– Norrköpings innerstad förkroppsligar socialdemokratins möjligheter och svårigheter. Å ena sidan är den en rest av textilindustrin där de gamla fastigheterna påminner om en tid när vårt parti hade 50–60 procent och dominerade fullständigt. Där kan industrilandskapet symbolisera vår tillbakagång. Samtidigt visar industrilandskapet också hur man kan omvandlas. De här lokalerna har i dag fyllts med det allra mest kunskapsintensiva, forskning inom fyra områden.
– Det blir en påminnelse om en svunnen storhetstid men det visar också att om vi förmår att förvalta arbetet rätt så kan det verkligen vara en språngbräda till något oerhört framgångsrikt. Gör vi riktigt fel, ja då riskerar vi att bli ett museum.

Stjernkvist beskriver sig som en klassisk socialdemokrat och är lojal med sitt parti. Samtidigt hymlar han inte om att han tycker att S har problem.
– Men det finns ingen naturlag som säger att vi inte kan bli ett 35–40 procents parti igen, så som en del har framhållit. Det tror jag inte på, säger han.
Att stödet för S krymper ser Stjernkvist två huvudförklaringar till: Förändrad arbetsmarknad med fler tjänstemän och krav på högre utbildning tillsammans med globaliseringen som skapar nya frågor och behov.
– Socialdemokratin är barn av högervänsterskalan, det var fördelningspolitiken som födde arbetarrörelsen och socialdemokratin och plötsligt ställs vi nu inför frågor som inte är lika givna ur ett sådant perspektiv. Det går inte självklart att säga vad du ska tycka som socialdemokrat i många nyare frågor, ta EU till exempel. Det gör många av oss vilsna.

I Norrbotten säger man att ”det alltid blåser i Luleå”. Just den här dagen stämmer uttrycket.
Snön gnistrar vit och röken står som en pelare från skorstenen på stålverket SSAB. Det är 25 minus och kylan går genom märg och ben. Frosten sätter sig snabbt i håret när vi kliver ur hyrbilens värme.
IF Metalls klubbordförande Tomas Karlsson, 53, fräsare och maskinist, möter upp utanför grindarna där det jobbar ungefär 1200 personer i dag.
Många brukar bli kvar länge när de väl klivit i arbetskläderna på verket. Några av dem är Fredrik Nilsson, underhållsmekaniker, Kenneth Hansson, förrådsarbetare och chaufför, och Mats Bäcklund, masugnsarbetare.
Den fackliga grenen av arbetarrörelsen har sina rötter sammanvävda med S.
Även om LO i dag står mer fritt från partiet än tidigare och i senaste valet även drev en egen valkampanj så var det med tydligt fokus på en rödgrön regering. Efter kongressbeslut fortsätter LO att avsätta en del av medlemmarnas avgifter till stöd för S. Också här märks det att stödet för S krymper och ökar för andra partier, däribland Sverigedemokraterna.
Kenneth Hansson har jobbat på SSAB i 43 år.

Bland SSAB-arbetarna har man flera teorier om vad det beror på.
Fredrik Nilsson stryker sig över skägget och rättar till ärmen på sin heltäckande overall där de gula fälten bär synliga spår av jobbet på stålverket.

Han framhåller sedan att S inte har levererat det man lovat. En del av skulden lägger han på nuvarande ledaren, statsminister Stefan Löfven.
– När han var här på besök kändes det som att han förstod industrin och våra behov, men nu skjuter man på investeringar som är viktiga för oss till 2020. Då blir folk irriterade. Det som påverkar oss är till exempel järnvägen som är i extremt dåligt skick. Det ger sänkta hastigheter och att vi inte kan leverera stål i tid. Han lovar men det blir inget. Samma med olycksdrabbade E10:an, där stod han på Noliamässan och lovade att ”dödens väg” skulle åtgärdas, men det blev 2020 där också. Då har man sagt lite för mycket.
– De som röstade på honom känner nog att de tappat förtroendet.
Fackbasen Tomas Karlsson är självkritisk. Han är lokalt engagerad i S. Han menar att både facket och partiet blivit för dåliga på att träffa folk i deras vardag.
– Hur stora vi kommer att vara i framtiden tror jag att vi har i våra egna händer, beroende på vad vi gör och hur vi når ut med vår politik. Men då tror jag att vi måste gå tillbaka till att vara ute och träffa människor, göra fotarbetet, inte bara i samband med ett val. Där har även vi i den fackliga rörelsen blivit betydligt sämre på att engagera människor.

Runt fikabordet i Haparanda sitter även Marléne Haara. Hon har sin bild klar. S måste bli bättre på att nå ut även till dem som inte återfinns i traditionella S-miljöer.
– I dag går många av arbetarbarnen in i akademikerfacken, då är man inte per automatik socialdemokrater. Då vill de kanske ha något annat. Och där har vi inte hängt med, säger hon.
En som håller med henne är kommunalrådet Peter Waara.
Han beskriver det som att han ”förstås är part i målet” eftersom han är en sådan som Haara beskriver. Uppvuxen i S-hem, men utbildad till sociolog och professor i utbildningsvetenskap i Uppsala.
– Socialdemokratin har ett oerhört problematiskt förhållningssätt till högre utbildning. Man har sett det som borgerlighetens vagga och en tummelplats för konservativa kretsar. Men verkligheten ser annorlunda ut i dag. Det är jävligt många människor som har sin livnäring där, säger han.
Waara väger på stolen och lutar sig mot väggen med Palme-porträttet innan han avfyrar nästa salva.
– S-strategin för högskola och universitet är ett kapitalt misslyckande. Högre utbildning är en av de avgörande framtidsfrågorna eftersom en stor del av arbetslivet i dag förutsätter eftergymnasiala studier. Då får vi inte stå handfallna.
Samtidigt menar Peter Waara att S i jakten på mittenväljarna har blivit för fegt. Han vill se en större diskussion om skatter och kollektiva lösningar för Sverige, en debatt som han menar de senaste åren mest har handlat om vad ”jag” kan tjäna.

Att Socialdemokraterna har blivit för fega i skattefrågor löper som en första maj-röd tråd genom vår resa i landet.
Flera vi träffar framhåller att partiets rädsla för att stöta sig med mittenväljarna i Stockholm har gjort att man inte vågar genomföra samhällsförändringar som kostar pengar.

– Det vi behöver göra handlar om välfärdsfrågor, utbildning och äldres trygghet till exempel. Svaren på många av dessa frågor är mer generella lösningar då förstår människor att det kostar, att man måste avsätta pengar.
Därefter påpekar han självkritiskt att han varit likadan. Förut.
– Jag har själv tillhört de försiktiga som sagt att ”vi kan inte utmana, vi måste ha med oss mittenväljarna” och sedan, vilket är lite genant, har vi här i Norrköping nu höjt skatten med 50 öre i ett samarbete med mittenpartierna.
Enligt kommunalrådet har skattehöjningen som S, C, L och KD står bakom mottagits väl.
– Vi gör det här tillsammans, även om det i någon mening ses som att vi bedriver traditionell S-politik. Men jag får färre mejl om skattehöjningen än om den senaste rondellen…

Vi får nybryggt kaffe hos Metall på SSAB i Luleå. Här förklarar man en stor del av opinionen just nu med det parlamentariska läget.
– Om vi hade haft en annan regering, där vi hade varit betydligt starkare, så hade vi kunnat lägga våra förslag tidigare. Det är ju dessutom först nu som vi har kunnat lägga en budget som är vår egen, säger fackbasen Tomas Karlsson.
Samtidigt menar han att Sverige står i en situation som kräver långsiktiga och stabila lösningar, gärna i bred majoritet mellan partierna. Både när det handlar om stora politiska frågor som energi och infrastruktur men också för att hitta svaren på hur man ska få 160 000 nyanlända till jobb, bostad och utbildning.
Flera av arbetarna menar att en del av S problem också handlar om att partiet har blivit för dåligt på att slå sig för bröstet och tala om vad man gör.
– Man har genomfört 95 av 105 vallöften, men det når man inte ut med. Höjda a-kassan och slopandet av bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen är jätteviktigt för väldigt många människor, men det drunknar i annat, säger Mats Bäcklund, vice ordförande.
Han lutar sig fram och tar sedan upp en annan fråga som bubblar under ytan. Att Sverigedemokraterna fortsätter att växa – på de etablerade partiernas bekostnad. Stödet för Jimmie Åkessons parti ökar särskilt bland män inom LO-kollektivet.
Bäcklund tror att en del av förklaringen ligger hos övriga. Han vill att S ska ta debatten med SD, men också visa större mod att ändra det man anser inte fungerar i samhället.

– I det här läget behöver SD inte göra någonting alls, de kan bara ligga i de andras kölvatten och fortsätta att växa.

S bestämde efter Mona Sahlins förlustval 2010 att gå till botten med sina problem. Hela rörelsen involverades i arbetet som utgick från samhällsproblemen och partiets värderingar.
Ut på andra sidan kom – framtidspartiet.
2012 presenterades tanken om att S ska vara stolt över sin historia men blicka framåt. Samtidigt lade man sig till med epitetet framtidspartiet.
Två år senare, efter valet 2014, gjordes nästa analys. Den konstaterade att valresultatet kan tolkas som att väljarna inte uppfattar att S har svar på stora samhällsfrågor.
– Om man är självkritisk kan man säga att vårt parti är ganska splittrat i dag. Vilken är taglinen (sloganen, red:s anm.)? Jag saknar det, vi måste ha något som vi alla kan enas kring. 2020-målet för jobben har helt drunknat i flyktingkrisen, säger Peter Waara i Haparanda.
Hans kommunalrådskollega i Norrköping är av en annan uppfattning. Lars Stjernkvist menar att många politiker har gått vilse i jakten på en vision.
I stället har det för S alltid handlat om att lösa människors problem här och nu, menar han.
– Det var det praktiska vardagsjobbet som var idén. För mig finns ingen vackrare vision än att steg för steg försöka förbättra för dem som har det svårt. Problemet är att vi inte har varit tillräckligt framgångsrika i att knåda fram de praktiska lösningarna i dag.

LÄS MER I PLUS:

Här är Löfvens innersta krets
Nådde toppen – mot alla odds
Löfven: Ideologiskt är jag väldigt tydlig med var vi står